Jag hade egentligen inte planerat att se Kent igen under avskedsturnén, men i helgen hände något oväntat. I och med att jag älskar Kent så var det en självklarhet att jag ville se dem under deras allra sista spelning. Tyvärr var biljetterna utsålda och tågen var dyrare än konserten. Men dagen innan deras sista spelning så sa min fästman till mig att kolla tågen. Sista-minuten biljetter hade dykt upp och tågen hade rimliga priser. Joe sa till mig att hitta biljetter second-hand och det skulle bli min tidiga julklapp från honom! Jag blev överlycklig och letade som en galning i Facebookeventet som hörde till konserten. Jag fick kontakt med fyra olika personer och valde den som sålde billigast. Vi panikbokade tågen och kontaktade en av mina bästa vänner i Stockholm om sovplats. Allt löste sig och vi begav oss mot huvudstaden morgonen därpå.
Stockholm var som vanligt lite skrämmande för en småstadsmänniska; människor väjer inte och personer har väldigt annorlunda attityder. Men jag har bott i Stockholm så det var inget nytt, bara lite otrevligt. Men allt behöver inte vara negativt. På stationen såg vi väldigt många människor som var sminkade som skelett. Det var alla fina fans som var på väg mot Kent-paraden. Jag hade gärna tittat på den men kände mig lite stressad för jag inte visste mycket (eller något alls) om Tele2 Arena. Det enda jag visste var att den låg bredvid Globen så vi struntade i paraden och åkte direkt mot Globen. När vi väl kom dit så insåg vi att det var en bit att gå och att det var iskallt. Tack och lov så finns det ett köpcenter mellan Globen och Tele2 Arena som vi kunde besöka medan vi väntade. Där var det varmt och gott.
En halvtimme innan insläppet gick vi ut till kön som inte riktigt var en kö utan ett hav av människor. Det var en väldigt hemsk kö för folk rökte lite här och där utan någon hänsyn till andra. Jag fick använda min inhalator ett par gånger men som tur var slussades vi vidare till vår entré som var Z-entrén väldigt tidigt. Där fick vi stå i ytterligare 30 minuter och frysa. Tiden flög fort så det kändes inte som en halvtimme. När vi väl fick komma in letade vi upp våra platser. Jag kan ju säga att Tele2 Arena är den största arenan jag varit på. Det var väldigt stort och vi satt väldigt högt upp. Det var nästan farligt att sitta så högt upp för man lätt kunde ramla ner från parketten. Men det var en imponerande syn.
Arenan fylldes på ganska snabbt med omkring 38.000 besökare! Det var ungefär 10 gånger fler än Växjö. Det var storslaget, vilket inte var så konstigt då det var ett avslut. De flesta låtarna hade jag sett och hört men denna konserten var en helt annan upplevelse. Till att börja med så fanns det fler skärmar på scenen till skillnad från tidigare. Istället för 4 var det 6 skärmar. De två yttersta skärmarna bytte bild ofta och visade de olika bandmedlemmarna samt bakgrundskören.
Stämningen i Stockholm var väldigt annorlunda från den i Växjö. I Växjö kändes upplevelsen mer intim på något sätt. Folk var mer “civiliserade”, det var en mindre skara så man satt närmare bandet, det handlade mer om musiken än upplevelsen kändes det som och det var lite mer exklusivt där. I Stockholm var det ganska vilt för alla stod upp och många dansade, man var långt ifrån bandet så det handlade mer om upplevelsen och adrenalinet och konserten kändes mer öppen. Jag älskade båda såklart men som ett Kent-fan uppskattade jag konserten i Växjö mer. Däremot var upplevelsen mer magisk i Stockholm för gemenskapen där var underbar. När “Musik Non Stop” spelade så stod verkligen alla upp och dansade till.
När “Sverige” spelades så kände jag mig nästan gråtfärdig. Det var så vackert gjort och jag kände verkligen att detta är sista gången. I Växjö var det inte så många som använde Kents app men i Stockholm hade nästan alla den. Ljuset som lyste under hela sången fick hela arenan att tändas upp och det var nästan något heligt i det hela.
Något som gjorde Stockholmsturnén riktigt speciell var den nya överraskningen “Vinter17”. Även om “Den sista sången” är den sista, så dök en helt ny sång upp. Till skillnad från alla deras tidigare verk var denna sången ganska glad och hade ett tempo som påminde mer om pop än rock. Jag tyckte om sången väldigt mycket men det märktes att vissa var förvirrade för jag hörde några personer bakom mig undra vilken sång detta var och från vilket album den kom. Hur som helst så var det riktigt roligt att få en överraskning. Dessutom var den riktigt svängig för det var många som dansade till den!
Ingenting varar för evigt, och även Kents vackra show närmade sig sitt slut. När bandet klev av scenen för att byta om till de vita plaggen började många gråta och jag förstod dem. Detta var verkligen slutet, på riktigt. Till skillnad från tidigare konserter då Kent riktade sina tack mot alla som varit delaktiga i turnén, t.ex. ljusuppsättningsteamet, så tackade Jocke Berg sitt band. När han stod där på scenen och kämpade mot sina egna tårar så kände jag klumpen i halsen. Det är över. Kent har verkligen hjälpt många människor. Jag själv som växte upp i utanförskap har alltid känt att Kent varit en vän man kan relatera till. De är inte bara Sveriges största rockband utan även hjältar i musikbranschen. När “Den sista sången” var slut var även Kent slut. Med darriga händer lyckades jag ta en bild av deras vända ryggar medan de klev av scenen. Jag var glad. Jag var ledsen. Jag var tacksam. Tack för allt, Kent – då som nu, för alltid!
