I början av mars reste jag och Joe till Tokyo för vår väldigt försenade bröllopsresa. Vi var där i en vecka och för mig var det min första vistelse i Japan – något jag hade sett fram emot sen min barndom! Jag tog väldigt många bilder under min resa och tänkte dela med mig av de bästa i detta inlägget samt skriva lite kort och gott om själva resan. Notera att inlägget har ungefär 140 foton så det kan ta tid för det att ladda. Jag ville ha allt samlat i ett och samma inlägg istället för att dela upp det. Vill ni hellre se bilderna kategoriserade kan ni besöka mitt galleri. Nu kör vi!

4/3

Vår resa började på morgonen den 4:de mars. Vi tog tåget från Växjö till Kastrup. Vagnen vi satt i var trasig så värmen fungerade inte. Det var väldigt kallt men samtidigt betydde det att vi fick vara ensamma i vagnen då alla andra drog sig mot de varmare vagnarna. Därav blev resan mot Köpenhamn väldigt lugn men kall. I Köpenhamn var det inte så mycket krångel. Vi tog direktflyget till Tokyo, ett SAS-plan. Flyget var på 11 timmar vilket var rätt jobbigt för både rumpa och ben. Det fanns som tur var gott om filmer så man slapp tänka på rastlösheten.

5/3

När vi kom fram vid Naritas flygplats var alla kontroller ganska tidskrävande. Man fick först lämna in papper som man fick fylla på under flyget. Därefter tog de fingeravtryck och stämplade i passet – min första stämpel i mitt pass! Efter att vi hämtade bagaget letade vi upp toaletter och det var första gången jag såg en modern toalett med sköljfunktioner. Jag hade hört talas om dem tidigare men aldrig sett dem med egna ögon. Jag ville inte krångla till det på flygplatsen och undvek alla nymodigheter.

Innan vi lämnade Naritas flygplats köpte jag ett Suica-kort, d.v.s. ett resekort för kollektivtrafiken. Jag fyllde det med 2000 yen. Vi köpte även bussbiljetter från Narita för att ta oss från flygplatsen. Det kostade oss ungefär 900 yen per person. Joe plockade även upp bärbart wi-fi till sin telefon på flygplatsens postkontor som han hade bokat online i förväg. Det var lite krångligt att navigera i Narita, främst för att det var så mycket att titta på där att man lätt glömde bort vart man skulle, men vi lyckades ta oss genom flygplatsen till bussarna. Deras system för större bussar var väldigt annorlunda. En person tog din biljett för att se vilken buss du skulle med och du fick ställa dig i rätt kö. Därefter satte de en nummerlapp på bagaget (och en att ha i handen). Man fick inte se sitt bagage mer därefter. De tog hand om bagaget och lastade på rätt buss. Vi tog bussen till Chiba som är en stad utanför Tokyo. Vårt bagage väntade på oss när vi klev av bussen!

Promenaden från busshållsplatsen till hotellet var extremt blåsig och regnig. Vi stannade till vid närmaste konbini (convenient store, all-butik – ungefär som våra bensinmackar) och köpte paraplyer för endast 300 yen per paraply. Det blåste väldigt hårt så man fick greppa tag om paraplyerna ordentligt. Vi läste i nyheterna senare att det var orkanvindar.

När vi väl kom fram till hotellet som var APA Makuhari Hotel var det en väldigt lång kö till incheckningen. APA är Japans största hotellkedja och de har en automatiserad incheckning och man får inte checka in före en viss tid om man inte betalar extra. Därav var kön ganska lång för vi kom precis när de började med incheckningen. Efter 40 minuter i kön kom vi fram, checkade in, tog våra kort och begav oss till rummet på 8:de våningen. Rummet var väldigt rymligt (vi betalade extra för ett större rum) och hade en rejäl TV. Badrummet var lite skrämmande i början eftersom dörren var gjord i glas men det var etsat så det fanns ingen insyn.

Vi var väldigt trötta eftersom vi inte hade sovit på planet alls och det var på morgonen som vi hade landat, men det skulle vara slösaktigt att inte göra något under dagen så vi tittade på vår lista av besöksmål. Vi valde ut ett resmål som låg isolerat, d.v.s. det fanns inget annat i närheten av det så vi skulle kunna åka dit och tillbaka till hotellet igen. Det fick bli Odaiba så vi gick till Kaihinmakuhari som var vår närmaste JR station (Tokyos “pendeltåg”).

Odaiba är en futuristisk konstgjord ö som ser ut som en stad från en science fiction film. Alla byggnader har ovanliga dimensioner och många TV-kanaler har sina huvudkontor där. När vi kom fram var det väldigt mörkt. Vi märkte att det blev mörkt i Japan väldigt tidigt och väldigt snabbt. Det var fortfarande blåsigt och regnigt så det blev väldigt kallt. Det var svårt att fotografera så jag fick inte så många bilder vid Odaiba men jag var envis och ville ha en på Fuji TVs huvudkontor eftersom den byggnaden såg så häftig ut.

Vädret blev inte bättre och vi insåg snabbt att mörkret innebar att bilderna skulle bli brusigare och brusigare så vi valde att inte fotografera så mycket mer på ön. Det viktigaste var ju att uppleva stället! Däremot ville jag väldigt gärna ha en bild på Gundam-statyn som var uppställd utanför Diver City varuhuset så jag tog en bild på den. Jag kan säga att Joe höll två paraplyn över mig och blev helt dyngsur medan jag tog bilden. Det var det dock värt eftersom jag är otroligt nöjd med den. Visst är statyn häftig? Den är i 1:1-skala!

Vi gick runt lite i Diver City därefter och köpte lite smågrejer där. Det var väldigt futuristiska affärer inne i varuhuset med Gundam-tema och rymdtema. Jag köpte lite souvenirer till min bror där men eftersom han är en av mina läsare tänker jag inte säga vad det var.

6/3

Dagen efter var vädret helt annorlunda. Det var plötsligt sol och 10 grader varmare. Jag vaknade väldigt tidigt, runt klockan 6. I Tokyo öppnar det mesta runt kl 10 så jag hade gott om tid på mig den morgonen. Jag organiserade hotellrummet lite så att det inte såg ut som ett bombnedslag där inne.

Vid 9-tiden begav vi oss mot stationen. Vi planerade att besöka Harajuku och områdena i närheten av det i och med att jag ville fotografera människor. Vi passade på i och med att vädret var på vår sida denna dagen. Runt klockan 9 är rusningstrafiken precis över så det var alltid väldigt lugnt när vi skulle stiga ombord på tåget. Något vi märkte i Tokyo var att människorna visade mycket mer respekt för medresenärer till skillnad från vad jag har sett i t.ex. Stockholm. Alla som väntade på tåget ställde sig i led vid avsedd plats. När tåget kom ställde sig hela ledet vid sidan av dörren för att låta alla avstigande kliva av. Därefter klev man på. Ingen sprang för att få bästa lediga plats. Nu är det säkert så i många andra städer men för mig var det rätt uppfriskande att inte behöva knuffas.

När vi kom fram vid Harajukus station valde vi att gå till Yoyogi Koen som är en av Tokyos mest populära parker. Den låg ett stenkast från Harajukus station. När vi kom fram till ingången till parken såg jag japanska skolungdomar för första gången.

Ingången till Yoyogi Koen var väldigt svår att fotografera eftersom det var fullt av turister där som poserade under parkens ingångs-torii (traditionell japansk portal). Jag stod där i 20 minuter för att få en bra bild men detta var den bästa jag fick.

Jag fick nöja mig för att inte slösa mer tid så vi gick in i parken därefter. Det var väldigt mysigt i parken men det blev varmt snabbt efter en stund. Det var inte jättevarmt men med jacka blev det tungt efter ett tag.

Eftersom vi kom så tidigt i mars fanns det inte så mycket körsbärsblom men man såg många rosa knoppar.

Längs gångarna i parken fanns det väldigt mycket som prydde parken på ett traditionellt japanskt sätt.

Vi hittade även ett ställe där flera tunnor av alkohol stod uppradade. Dessa tunnor är gåvor från olika delar av världen.

Längre in i parken hittade jag en annan torii som var ganska ostörd.

Från Yoyogi Koen fanns en väg som ledde till Meiji Jinguu (ett känt tempel).

Vid ingången till Meiji Jinguu fanns en chouzuya, d.v.s. ett ställe där man renar sig för att visa respekt. Det fanns en chouzubachi (vattenbehållare för templet) där med skopor där man kunde ta vatten för att tvätta händerna. Traditionellt rensar man munnen också vid mer religiösa tillfällen. Det var många turister som ignorerade detta vilket inte är så konstigt eftersom det är svårt att känna till dessa saker, men vi visste så vi tvättade händerna.

Vid Meiji Jinguu kunde man köpa lyckoamuletter för att skriva olika saker och hänga upp. Vi gjorde inte det men såg att många turister gjorde det eftersom det stod saker skrivna i olika språk. Väldigt många av önskningarna var komiskt nog önskningar om fler säsonger av olika animeserier!

Här nedan kommer några bilder från Meiji Jinguu.

På väg ut ur templet såg jag några män som borstade bort löv från vägen. Man får inte ta kort på människor i tjänst utan att be om tillåtelse så jag fick fråga först för att ta en bild. Två av dem sa nej men den tredje ställde upp.

När vi var tillbaka vid Yoyogi Koen såg vi en till mysig väg som ledde till en fin trädgård. Inträdet till trädgården kostade 500 yen per person. Vi valde att betala det eftersom vi ville se tempelträdgården. Även om vi kom vid fel tillfälle var det väldigt värt pengarna för det var en väldigt mysig park. Det fanns dammar med koi-fiskar och vackra bonsaiträd. Kommer man vid rätt tillfälle är hela stället täckt av blommor! Här nedan kommer några bilder från denna trädgården.

På vägen ut från trädgården gick vi tillbaka mot Harajuku. Precis utanför ingången till Yoyogi Koen såg jag en shinto-munk. Jag frågade om jag fick ta kort på honom och det gick bra.

Därefter begav vi oss tillbaka mot Harajukus station. Mittemot den låg Takeshita-doori som är Harajukus kändaste gata. Gatan är full av affärer som innehåller galet mode och häftiga människor. Det var väldigt trångt på gatan eftersom det var människor överallt men man kunde ta sig dit man ville i alla fall.

Vill man fotografera människor i speciella stilar är det hit man ska. Jag såg så otroligt många människor att tiden inte räckte till. Jag gick fram och frågade alla jag lyckades nå i tid. De flesta gick med på att bli fotograferade men det fanns några som betackade. Stilarna varierade väldigt mycket. Det fanns rockiga stilar men även vissa som var helt galna. Jag älskade det!

Efter en hel timme på Takeshita-doori (vi gick fram och tillbaka flera gånger) ville vi vila fötterna. Vi lämnade den trånga gatan och gick mot en sidoväg. Vi letade upp Harry’s Hedhehog Café som låg vid en av gatukanterna i Harajuku. Caféet var väldigt gömt och man fick ta en hiss upp till den.

När vi kom fram ville jag se till så att caféet verkligen behandlade igelkottarna bra. Igelkottarna i sig är i trygghet i caféet och de får bra med mat. För att undvika övervikt roteras de så att gäster inte övermatar dem. Däremot märktes det att de var lite trötta eftersom igelkottar hellre sover under dagen. Den lilla krabaten vi fick sitta med tittade upp en stund men valde att sova resten av tiden. Vi drack Ramune (japanskt läskmärke) och tittade på medan igelkotten sov istället. Det var mysigt. Caféet kostade 1600 yen och man fick sitta där i 30 minuter för det priset. Man fick även en liten skål med mat för igelkottarna. Om man vill strunta i maten kostar det 1200 yen istället.

När vi lämnade caféet kände vi oss lite hungriga. Vi hade ju bara druckit läsk där. Joe som hade hyrt wi-fi under tiden vi var där googlade fram en restaurang som hade vegetarisk mat. Den hette Mominoki och låg mellan Harajuku och Shibuya. Vägen dit var väldigt mysig och kändes väldigt japansk med alla strömmaster och byggnader utan symmetrier.

Mominoki House hade både vegetarisk och icke-vegetarisk mat. Det kostade 1200 yen per person för det vegetariska målet vi valde. Vi beställde en rätt med 7 olika grönsaker. Till det fick man ris och misosoppa. Vissa av grönsakerna var lite för syrliga för min del men resten var riktigt gott. Det smakade väldigt fräscht! Joe var inte så förtjust i maten men han brukar gilla milda smaker mer. Restaurangen var väldigt mysig och allt var ekologiskt!

Efter maten valde vi att utforska gränderna i Harajuku. Där var gatorna väldigt mysiga och ganska lugna. Jag såg även en hel del häftigt klädda människor så det blev några fler porträtt.

När vi kände oss helt färdiga i Harajuku (man blir egentligen aldrig “färdig”) gick vi mot Shibuya. Det låg 20 minuter bort så det var ingen lång promenad men nu i efterhand ångrar vi att vi inte tog tåget eftersom vi fick så otroligt ont i fötterna.

Shibuya var väldigt modernt till skillnad från Harajuku. Folk var mer upptagna och det fanns en hel del skyskrapor i området. För min del var det första gången jag såg skyskrapor! Vi gick även förbi Tower Records och jag var tvungen att ta ett kort på deras ingång eftersom jag har sett det i så många av våra spel vi har hemma (det är en skivbutik).

Vi gick mot Shibuya 109 som är en ikonisk byggnad i Shibuya. Vi gick aldrig in i byggnaden eftersom det mest bara är ett shoppingcenter riktat mot kvinnor. Däremot stannade vi till vid det kända övergångsstället som ligger i närheten. Detta är ett av världens stressigaste övergångsställen. Vid varje tillfälle då ljuset blir grönt korsar minst 600 människor. Vi gick över två gånger och det var verkligen trångt. Det som var riktigt fascinerande var att det gick så smidigt trots trängseln.

Något som var ännu mer fascinerande var att trots att det var så många människor som gick över varje gång så kändes resten av Shibuya ganska tomt. Man började undra vart alla korsande människor tog vägen.

Vi shoppade lite i Shibuya, testade spelarkader och vilade fötterna en stund. Därefter tog vi tåget mot Shinjuku. Tåget dit var proppfullt och det berodde inte på rusningstrafiken utan Shinjuku är Tokyos mest belastade station. Alla tågen går dit och deras största Shinkansen (snabbtåg) station ligger där.

Shinjuku är känt för nattliv så vi ville åka dit på kvällen. Pubar, klubbar, restauranger, neonskyltar, karaoke, människor – allt. Tokyo sover aldrig och det märktes verkligen i Shinjuku. Något annat vi märkte överlag var att Tokyo kändes väldigt säkert. Barn och kvinnor syntes till dygnet runt på alla platser och det såg helt normalt ut. För mig som är en småstadsmänniska var detta väldigt fascinerande.

Tråkigt nog hade vi väldigt ont i fötterna när vi var i Shinjuku så vi gick bara runt för att ta bilder men stannade aldrig till för att äta. Vi såg en Godzilla på en av byggnaderna. Nästa gång vi åker tillbaka kommer vi definitivt utforska Shinjuku mer – speciellt för mat.

Efter Shinjuku åkte vi tillbaka till hotellet och köpte mat på en konbini som fanns i hotellet.

7/3

Dagen därpå var en molnig dag. Det var ganska skönt eftersom starkt solljus inte är det bästa för fotografering. Eftersom våra fötter var ömma ville vi ha en dag där vi kunde turista i lugn och ro så vi begav oss mot Yanaka. På vägen fick vi fylla på våra Suica-kort med 1000 yen. Vi klev av tåget vid Nippori Station och därifrån var det en kvarts promenad till Yanaka. Under promenaden hittade vi ett ställe som sålde färska senbei (japanska riskakor) så vi köpte en påse med 10 stycken i för 540 yen. De var riktigt goda och fungerade perfekt som snacks under dagen.

När vi närmade oss Yanaka märkte vi hur gatorna såg allt mer slitna ut. Yanaka är det äldsta området i Tokyo och är välbevarat. Det är ett av få ställen i Tokyo som har överlevt andra världskriget så det är väldigt gammalt i området. Det var väldigt vackert att se på! Man märkte även att befolkningen i området var äldre människor – och katter. Yanaka är känt för att vara en fristad för katter. Människor ställer ut mat utanför sina hem för att katterna ska få äta. Ingen äger katterna men de bor här. Affärerna hade också väldigt mycket kattprodukter. Jag blev helt kär i stället. Yanaka var höjdpunkten för mig i Tokyo och jag vill dit igen!

Yanaka Ginza är namnet på den populära shoppinggatan som finns i Yanaka. Här var allt så otroligt billigt att jag nästan önskade att vi hade två resväskor till. Det fanns stora måltider för endast 450 yen, snacks överallt och olika hushållsartiklar för 100 yen styck. Jag köpte lite småsaker här till mig själv – det mesta med katter på.

Något jag märkte i Yanaka var att det var väldigt lite turister där. Det var ganska förvånande med tanke på vilken innebörd distriktet har för landet men samtidigt var det skönt för oss. Vi stötte dock på ett gäng turister som ifrågasatte svastikan som fanns på ett tempel i området. Detta är något man stöter på bland turister i Japan rätt ofta. I Japan har svastikan sin ursprungliga mening och används för att markera ut tempel på kartor. Det finns alltså inget hotfullt i användandet av symbolen här.

När vi kände oss klara i Yanaka kände vi oss sugna på japansk konfektyr så vi valde att bege oss mot Asakusa som är känt för att vara perfekt för sötsaker. Vi fick ta tunnelbanan för första gången och vi åkte med Ginza Line. Jag som spelade Persona 5 förra året blev lite töntigt lyrisk av mig eftersom jag kände igen tåget från spelet och valde att ta en bild på det. Vi vilade även fötterna i Asakusas tunnelbanestation så jag passade på att titta på alla människorna runt omkring mig. Från Yanaka bland alla äldre till Asakusa bland alla unga – det var en stor skillnad.

Asakusa var väldigt kulturellt. Vi såg väldigt många människor klädda i traditionella kläder som t.ex. yukata, kimono och dylikt. Jag jagade givetvis varenda person jag såg i traditionella kläder för att få bilder. Ibland tappade jag bort Joe men han visste att han skulle kunna hitta mig vid någon grupp i kimono. Själva Asakusa var inte bara traditionellt utan även väldigt spirituellt. Det fanns tempel i närheten som var väldigt pampiga. All mat som såldes var traditionell street food men om man ville kunde man köpa med sig hem i presentaskar också. Vi köpte en hel del sötsaker här som t.ex. taiyaki (japansk fiskformad fylld våffla), mochi (godis gjort på rismjöl) och dango (ångade risknyten som är söta).

Asakusa var väldigt trångt. Det är fullt av turister där, både internationella och nationella. Dessutom är det massa köer överallt till alla stånden så vi stannade inte där så länge. Tokyo Skytree ligger mittemot Asakusa så vi valde att åka dit. Det går att gå dit men vi valde att ta tåget en station. På vägen till stationen såg vi en rickshaw (en passagerarkärra som dras av en person via fot). Jag hade tidigare sett bengaliska rickshaws i Bangladesh men det var häftigt att se dem i Japan eftersom de uppfanns där.

När vi kom fram till Tokyo Skytree shoppade vi lite i det tillhörande shoppingcentret. De hade en väldigt häftigt Studio Ghibli-affär. Vi fyllde även på Suica-korten med 1000 yen igen.

Därefter gick vi närmare tornet som faktiskt är världens högsta torn!

Vi betalade 2060 yen var för att ta hissen upp till den första plattformen som är ungefär 350 meter upp i luften. Därifrån tog jag några utsiktsbilder. Man kunde se Mt. Fuji på avstånd men eftersom det var molnigt syntes inte berget på mina bilder. Jag fick smått yrsel av att titta ut länge så vi valde att åka ner igen. Annars kunde man betala ytterligare 1000 yen för att ta sig till toppen.

Vi valde att gå runt i shoppingcentret som tillhörde Tokyo Skytree. De hade väldigt bra med restauranger och butiker där. Jag hittade en hel souvenirer åt mina vänner och min bror. Jag köpte även lite saker till mig själv. Jag hittade även ett Mumincafé där som var riktigt häftigt. Däremot var alla Muminprodukter mycket dyrare där i jämförelse med Sverige. Jag såg alla mina Muminmuggar för ett mycket dyrare pris där.

Efter shoppingrundan hade det hunnit bli mörkt så vi tog tåget tillbaka till hotellet, köpte mat från en konbini och vilade upp oss.

8/3

Denna dagen var det en extremt regnig dag. Det var inte blåsigt, bara väldigt blött. Vi åkte till Chiyoda som är hjärtat av Tokyo. Vi klev av vid Tokyo station. Därifrån försökte vi hitta det kungliga palatset men det var väldigt krångligt för oss att hitta platsen. Det var dåligt skyltat samtidigt som Tokyo station var enorm. Vi lyckades hitta palatset efter ungefär 45 minuter i stationens labyrint. Det kostade inget att gå in men det fanns ändå ett inträde där man fick en bricka.

Det är ganska häftigt att se hur palatset som är så antikt ligger mitt i Tokyos businessområde som är fyllt av skyskrapor. Hela området påminner lite om New York och så ser man en fin japansk trädgård mitt i!

Det var väldigt få turister i palatsets trädgård i och med det dåliga vädret. Vi passade på och tog det lugnt i området för att verkligen få se allt. Det blev lite häftiga effekter på bilderna med p.g.a. regnet.

I trädgården hittade vi körsbärsträd som hade blommat. Hanami (körsbärsblomsäsong) är traditionellt i slutet av mars och slutar i början av april men vi hade ändå tur att kunna få se körsbärsblom under vår vistelse. Jag tyckte att det var så vackert så jag tog väldigt många bilder på träden. Jag bjuder även på en bild på mig själv eftersom jag var tvungen att posera framför ett av träden.

Det fanns även vacker bambu i trädgården!

Jag får egentligen inte dela med mig av bilder på Joe eftersom han inte tycker om bilder på sig själv men denna är för häftig för att hållas hemlig! På bilden syns Joe som väntar på att jag ska bli färdig med att stirra på alla vackra träd.

Vi hittade ett hus i parken som var till för att hålla utkik över en militär träningsanläggning. Man var tvungen att ta av sig skorna här. Jag gjorde det men det var så kallt om fötterna att jag inte orkade stanna där länge.

Här nedanför är den sista bilden jag tog från palatsets trädgård.

På vägen ut från trädgården lämnade vi tillbaka brickorna vid inträdet. Därefter gick vi tillbaka mot Tokyo station. Jag tog några foton på skyskraporna där eftersom kontrasten av dem och palatset var så häftig.

Inne i Tokyos station ligger en hel galleria (det gör det vid nästan varenda station i Tokyo). Där hittade vi en restaurang vid namn T’s TanTan som är en helt vegansk restaurang. Deras huvudsakliga rätt är ramen så vi passade på att äta vegansk ramen. De tillverkar eget sojakött och har väldigt goda dumplings så jag beställde några sidorätter också. De sålde även snabbnudlar på burk, eller instant ramen som det heter, som vi köpte väldigt många av för att ta med oss hem. Allt var veganskt! Det var fantastiskt gott och det kostade ungefär 1100 yen per person.

Efter maten fyllde vi på Suica-korten med 1000 yen och åkte till Akihabara. De flesta som gillar anime känner nog till stället i och med att det är där alla animefans befinner sig. Annars är Akihabara även känt som elektronikstaden där man kan köpa all sorts elektronik. De hade elektronikbutiker som var större än IKEA-varuhusen. Joe sprang in i varenda butik och köpte en hel del manga eftersom han kan läsa japanska. Jag tittade mest på prylar och människor. Om jag ska vara ärlig så var jag rätt fördomsfull och antog att jag skulle se stereotypiska nördar i Akihabara men jag såg väldigt många människor som inte stack ut så mycket. Det är så häftigt att se att serier och liknande saker är så socialt acceptabla i Japan till skillnad från här i Sverige där det är ganska stigmatiserat.

Jag tog inga foton i butiker eftersom det inte var tillåtet. Däremot tog jag kort på gatorna i Akihabara. Det var väldigt regnigt när vi var där men stället var levande ändå. Det var väldigt svårt att gå runt med paraply i området eftersom alla hade paraplyer och det var väldigt många människor ute.

Akihabara var väldigt utmattande så vi nöjde oss rätt fort och åkte tillbaka till hotellet när Joe hade shoppat färdigt.

9/3

Denna dagen var regnig den med men vi valde att besöka ett inomhusområde istället. Nakano har ett shoppingcenter vid namn Nakano Broadway. Det är ett paradis för den som vill köpa animeprylar begagnat så vi åkte dit. Det var väldigt kvavt utomhus i och med att det var varmt denna dagen samtidigt som det regnade.

På bilden ovanför ser ni gången till Nakano Broadway. Den var full av restauranger och små butiker. Något jag märkte var att japaner hade väldigt fina paraplyer. Jag ville ha ett jag med under hela resan men hittade ingen bra butik men i Nakano hittade jag ett ställe som sålde väldigt fina och feminina paraplyer. Jag köpte ett för 2000 yen. Därefter gick vi in i Nakano Broadway. Jag tog inga foton där förutom på ingången eftersom det var fotoförbud på de flesta ställena. Vi var där i flera timmar och tittade på animeprylar. Vi köpte en hel del där och fick ta ut väldigt mycket kontanter. Japan är ett kontantland så kort funkar sällan. För er som undrar så kan man ta ut kontanter med internationella kort i alla 7-Eleven automater. De finns överallt! Det är dock en uttagsavgift på 35 kr per uttag så var ekonomisk.

Efter all shopping i Nakano åkte vi till Roppongi som är ett nattlivsområde. Vi fyllde på Suica-korten med 1000 yen där. Vi ville se Tokyo Tower därifrån men det visade sig att det fanns en station vid namn Kamiyacho som var bättre. Vi hoppade på tåget igen och åkte till Kamiyacho istället eftersom vi ville gå så lite som möjligt. När vi klev av vid Kamiyacho var det väldigt mörkt ute men vi såg människor överallt. Från stationen var det en kort promenad uppför en backe och sen såg man Tokyo Tower klart och tydligt. Tornet är normalt sett rött och vitt men eftersom vi var där under natten lyste det i olika färger. Vi såg även ett väldigt mysigt tempel på vägen uppför backen. Templet hade en traditionell ingång med många trappsteg upp. Vi klev aldrig upp eftersom Joe skadade sitt knä under dagen men vi tog ett foto. Joe tyckte att det såg läskigt ut men jag tyckte att det såg mysigt ut. Vi såg även ett hus med väldigt unika dimensioner.

Därefter åkte vi tillbaka till hotellet och köpte mat från en konbini.

10/3

Den sista heldagen i Tokyo valde vi att spendera på att återbesöka ett ställe där vi kände att vi ville ha mer tid. Det fick bli Akihabara eftersom vi var så trötta när vi var där sist. Vi fick fylla på Suica-korten med 1000 yen en sista gång. Vädret var strålande denna dagen så jag fick se Akihabara under en solig dag med. Joe besökte en butik för begagnade kameror och köpte sig en systemkamera där. Han var rätt ledsen över att han alltid behövde förlita sig på mig att ta bra bilder och ville kunna ta bra bilder han med. Mobilkameran är inte så festlig när man reser så han köpte en begagnad Nikon D3300. Jag tog en bild på vägen till butiken.

Efter att Joe köpte sin kamera träffade vi min barndomsvän Davy. Han var där med sina två systrar och sin kusin. Vi besökte några retrospelbutiker och tog därefter en fika tillsammans. Sist jag träffade Davy var vi i Stockholm på en konsert år 2007 så det var kul att ses igen. Jag tog en bild på honom med.

Efter vår träff med Davy gick vi mot Akihabaras station. På vägen dit märkte vi att Dengeki Bunko hade ett pågående event i området. Dengeki Bunko är ett företag som är associerat med en hel del kända serier som t.ex. Sword Art Online. Vi tittade runt lite på vad som pågick och jag tog några bilder på cosplay som jag fick syn på. Den ena karaktären är från Sora to Umi no Aida och den andra är från Sword Art Online.

Innan vi lämnade Akihabara tog vi en sista titt i butiker som sålde figurer och köpte lite smått och gott. Jag tog några sista bilder på det soliga Akihabara. Dessa är även mina sista foton från Tokyo.

Efter Akihabara åkte vi tillbaka till hotellet för att lasta av allt vi hade köpt. Vi packade även resväskorna. Därefter valde vi att utforska Chiba lite eftersom det vore synd att stanna där och inte utforska den mysiga staden.

Vi tog inga foton i Chiba men vi kommer minnas stället väl. Vi såg traditionella japanska skolor, ungdomspar som grälade med varandra (sånt man bara trodde hände i drama) och vi åt okonomiyaki på en restaurang. Det var lite pinsamt på restaurangen eftersom man normalt sett ska göra sin okonomiyaki själv på en teppanyaki (stekplatta). Jag visste inte riktigt hur vi skulle göra det så jag bad personalen om hjälp. Trots det pinsamma så var maten riktigt god och jag var nära på att vilja lämna dricks men sen kom jag på att man absolut aldrig lämnar dricks i Japan (de kan springa efter dig för att lämna tillbaka pengarna om du gör det).

Efter maten gick vi till ett Aeon shoppingcentrum i Chiba. Aeon är ett kedjevaruhus för er som inte vet det. Där inne köpte Joe lite mer manga och vi köpte småsaker till Merlin eftersom vi hittade en butik med prylar för husdjur. Därefter hittade vi en livsmedelsbutik som liknande ICA Maxi lite (de sålde både mat och hushållsartiklar). Vi köpte otroligt mycket snacks där för att ta med hem och några små souvenirer. Vi köpte även en matchavisp. Jag har alltid velat ha en men de är så otroligt dyra i Sverige. De kostar 200 kr i Sverige när de kostar 200 yen i Japan.

När vi var klara med shoppingrundan gick vi till en spelarkad. Vi hade inte vunnit något i någon spelarkad och ville testa lyckan en sista gång. Joe vann ett jättestort gosedjur åt mig så kvällen avslutades bra. När vi kom fram till hotellet fick vi packa om och därefter var resan slut.

11/3

På morgonen checkade vi ut. Det fanns en reception för bussar i hotellet. Vi köpte en bussbiljett därifrån. Busshållsplatsen var precis utanför hotellet. När bussen kom hade många turister problem med bussen eftersom busschauffören inte kunde engelska. Busschauffören försökte säga till turisterna att man endast fick ha en resväska per person eller vänta på nästa buss i hopp om mer utrymme i bagaget. Vi hade bara en resväska var och kunde åka med den första bussen som tog oss hela vägen till Narita.

På flygplatsen lämnade Joe tillbaka sin wi-fi router och vi köpte några souvenirer. Sen hoppade vi på direktflyget mot Köpenhamn och flög hem.

När vi kom hem hämtade vi Merlin som hade bott hos min kompis Magdalena i en vecka. Därefter packade vi upp. Här är lite bilder på allt vi köpte under resan. Jag tänker inte skriva vad allt är eftersom det finns presenter till många här men ni kan titta på bilderna i alla fall.

Nu blev detta ett långt inlägg men jag ska försöka att avsluta det inom kort. Sammanfattningsvis kan jag säga att Tokyo är för stort för en vecka. Jag skulle behöva minst en månad där. Varje område behöver sin egen dag och vi såg inte ens alla områden. Det finns så mycket att utforska så vi måste dit igen när ekonomin och schemat tillåter det. Det var en magisk resa med mycket fotvärk (speciellt för oss med platta fötter) och otroligt fina minnen. Jag längtar verkligen tillbaka dit och förhoppningsvis åker jag dit igen under bättre väderperioder.

Jag vet att många har skrivit till mig angående mat och det jag kan säga är att det är väldigt svårt att vara vegetarian i Japan men det är inte omöjligt. Jag kan inte läsa kanji så jag kunde inte läsa ingredienserna. Däremot kan jag grundläggande japanska (med väldigt dålig grammatik) så jag förklarade för expediter att jag inte åt fisk, kött eller fågel och då sa de till mig om produkten var vegetarisk eller inte. Det är väldigt sällan som kockar är villiga till att ändra en rätt åt en för att göra den vegetarisk men det finns restauranger i alla områden som har vegetarisk mat. Det gäller att leta bara. Många shinto-munkar äter veganskt och man kan begära en kost som passar dem. Det brukar fungera väldigt bra. I centrala Tokyo känner många till termen “vegetarian” och kan hjälpa dig men i utkanterna och bland de äldre vet de inte vad det betyder. Det är lättare att säga vad man inte äter helt enkelt. Annars har konbini alltid vegetariska rätter. Vi hittade vegetarisk onigiri, sushi och grönsaksrätter varje dag i olika konbini så vi hade inga problem alls. Ska man köpa snacks eller produkter som tillverkas av kända märken kan man googla produkten i fråga för på internet finns det översättningar på ingredienslistorna. Det är väldigt bra att ha internet med sig i Tokyo. Många japaner förstår engelska men kan inte tala det alls. Vi hade inga problem alls men jag såg många turister som hade det i vissa fall. Låt dock inte detta skrämma er för Tokyo är verkligen otroligt. Detta var helt klart en av mina bästa resor!